Sjörövarskeppet har kastat loss!

Vi har skalkat luckorna, laddat kanonerna, hissat mesanen, kajkat ut ur hamnen och sett hur vinden fyller Sjörövarskeppets segel utomskärs för att snabbt ta oss förbi Vinga och ut på öppet hav!

Besättningen ombord på Sjörövarskeppet är från botten på befälskedjan:

Nicklas Foresti, 36. Fastighetstekniker till yrket och intresserad av det mesta mellan himmel och jord.

Sandra Foresti, 32. Researcher till professionen och intresserad av det mesta på internet.

Sjörövar-Jenny, 3. Jobbar som glädjespridare, levande kanonkula, skinnöverdragen gråsten och draghund. Intresserad av allt som är intressant, vilket inte är lite!

Jenny är orsaken till att jag, Nicklas, skriver den här bloggen. Om Sandra vill skriva längre fram vet jag inte, men det vore kul. Jenny är som sagt tre år gammal och Staffordshire Bullterrier. Hon finns i vår flock eftersom jag fick kontakt med rasen när min kompis Robin skaffade sin staffedam Stina för åtta år sedan. Jag föll för rasen som en blind hissmontör! Den starka kroppen, det glada sinnet, den lojala flockkänslan och den fysiska och lite buffliga humorn, allt i en liten hund som i verkligheten är en stor hund. Jag bestämde mig för att skaffa en sådan någon gång i framtiden.

När jag hade träffat Sandra så kom det fram att hon gärna ville ha hund hon också. Jag såg min chans och introducerade henne för rasen och lika handlöst som jag föll också hon. Väl medvetna från början om vad det var för ras vi stod i begrepp att skaffa, en hund av före detta kampras, såg vi till att vara så bra förberedda som möjligt. Staffen har i över 70 generationer avlats på att inte bita människor, men den har ett driv som slår det mesta, och kan slåss med andra hundar bara för att det är så oerhört skoj att göra det. Om man har otur vill säga, det är inte många staffar som deltar i ett riktigt slagsmål under sin livstid. Men man ska ändå vara medveten om vad det är man har i kopplet.

Vi besökte hundutställningar, mässor, och kennlar. Vi träffade hannar, tikar och valpar. Vi sprang på staffeträffar och fick gå på promenad med lånehundar. Vi visste i och för sig redan att det här var rasen vi ville ha, men nu stod det ännu klarare. Så fick vi kontakt med kenneln Joddrick´s och dess underbara ägare Laila Ström. Tiken Joddrick´s Afrodite skulle paras fick vi veta, med en norsk kille, Diablo (Dalstaffs Cid Highwind).

Parningen kom åstad och vi väntade ivrigt på om det skulle ta! Det gjorde det fick vi veta efter ultraljudet. Det väntade sex små fina valpar i mamma Afros allt rundare mage! Och en av dem skulle om allt gick vägen, bli vår! Valparna föddes i slutet av april. En av de små klarade inte av att komma till den här vägen utan tassade vidare till regnbågslandet direkt, men de övriga fem var starka och fina små bullar! Två killar och tre tjejer blev det. En kille som senare kom att heta Enzo, och en tik avvek i färg. De var inte svartbrindel utan pied i vitt, brunt och brunbrindle! När vi för första gången efter att valparna öppnat ögonen var ute i Torslanda där Joddrick´s då låg, och hälsade på så kom den lilla tjejen rultande ram till mig. Hon lade huvudet i mitt skrev där jag satt med rumpan på marken, tittade upp i mina ögon med sina små bruna pepparkornsögon och sa: ”Hej på dig du! Jag hoppas du vill  bli min husse för jag vill bli din hund!”

Och det fanns såklart inte något att välja på. Hur skulle man kunna säga nej till en så bestämd liten dam? Så vi sa att hon vill vi ha till Laila. Eftersom Laila inte låter folk ”tinga” en särskild valp utan vill se vilken hund som passar till vilka människor och det man vill använda hunden till var vi inte säkra (mycket klokt!), men vi hoppades att hon skulle se kemin som uppstod mellan oss tre.

Det gjorde Laila. I midsommartid var vi ute och hämtade hem vår lilla piratflicka. Vi bestämde oss för namnet Sjörövar-Jenny för att hon i sin teckning har en lapp över vänster öga och som en tribut till Nationalteaterns ”Kåldolmar och kalsipper”, något varje 70-talist har vuxit upp med.

Resten är historia. Vi tog hem den lilla grisen till Olskroken där vi då bodde. Hon var så liten att hon kunde ligga på min arm från armvecket till handleden. Hon växte inte så mycket på höjden, för hon mättes inte till mer än 35 centimeter i manken på Rasspecialen i somras, men hon lade på sig desto mer muskler. Hennes bringa har den för Joddrick´s-hundarna så karaktäristiska oljefatsformen, baklåren påminner om välmatade kalkonklubbor och nacken, även den en av Joddrick´s hundars kännemärken, ser ut som två knytnävar med skinn över!

Den nacken var förmodligen med och räddade livet på vår lilla kära gris under hennes andra år, men det berättar jag mer om senare.

Jag och Sandra har kommit att engagera oss mycket i hundfrågor rent allmänt, men frågor som gäller hundar av före detta kampras i synnerhet. Det finns så mycket orätt i den världen att hälften vore för mycket. Bull-and-terrierraserna pitbull och amstaff får så mycket skit i pressen att man ofta baxnar när man läser eländet. Samtidigt har folk börjat begripa att den godmodiga lilla staffen inte är en mördarhund, men det är inte kusinerna från USA heller! Boxern är visserligen inte en bull-and-terrierhund, men det är Tysklands gamla kampras som har använts både till tjurhetsning och hundkamp! Boxer kommer av tyskans ”Bullenbeisser” som betyder tjurbitare! Numera vet inte en på tiotusen om den saken. Varför är det så? Den lilla söta ”Skokrämshunden” Bostonterrier är även det en bull-and-terrierhund som har slagits mot andra hundar i Masschusetts hamnstäder i generationer, men precis som boxern har det på något vis undgått svenskarna och svensk media. Den så populära franska bulldoggen… ja, ni fattar.

Vi vill inte att flera raser med hundar döms på förhand, och vi ska kämpa till sista droppen blod för att stå i vägen för dumheter som rasförbud, generellt munkorgstvång för hundar som inte gör en fluga förnär med mera. Detta gör vi genom att sprida kunskap till de som vill ta emot den, och främst genom att ha världens underbaraste lilla ”kamphund”: Sjörövar-Jenny!

Väl mötta på oceanen!

Annonser

Om sjorovarskeppet

Jag heter Nicklas och är förste maskinist och lättmatros på Sjörövarskeppet. Kapten och förstestyrman är min fru, Sandra. Kapten, med osviklig auktoritet och rädsla för pipleksaker är vår staffordshire bullterrier, Sjörövar-Jenny!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sjörövarskeppet har kastat loss!

  1. Gullan skriver:

    Hallojsan!!

    Kanoninlägg, speciellt det där att man faktiskt inte får glömma bort vår ras ursprung utan veta vad man har i kopplet. Precis som du säger så hamnar ju sällan staffar i slagsmål, men att inte vilja veta av vilken kapacitet dom innerst inne har är att göra alla en björntjänst.

    Jag är verkligen nyfiken på vad det var som hände när Jenny var två år, så det får du berätta snart!
    Vad väger Jenny förresten (förlåt Jenny, jag vet ju att man inte ska fråga om en dams ålder eller vikt, men eftersom du är en tuff sjörövartjej så tror jag du bara lägger upp ett brett staffeflin åt frågan)?
    Jag vet inte riktigt hur hög Tindra är men 39 cm och väger mellan 16,5-17 kg.

    Hoppas vi ses snart 🙂

    Gullan och Tindra

  2. Gullan skriver:

    Missade ett ”ca”, dvs jag tror Tindra är ca 39 cm hög 🙂

  3. sjorovarskeppet skriver:

    Jenny väger runt 16.5 – 17 kilo. I vinterform. Vi får väl se vad jag får ner henne till i sommar.

  4. Gullan skriver:

    Skönt att höra, då behöver jag inte oroa mig för Tindras vikt iaf 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s