Vad som hände när Jenny var två år

 

Jag skrev i mitt första inlägg att jag skulle återkomma om vad som hände Sjörövar-Jenny när hon var två år och varför hennes nacke var inblandad i det så här kommer det.

I närheten av vårt hem i Lunden finns en skola som heter Gamla Lundenskolan. Bakom den finns två dubbla grusfotbollsplaner. De skiljs åt av en remsa gräs som klipps väldigt dåligt på sommaren. Jenny och jag hade gått dit en hel del under vintern och våren och kastat boll och haft det allmänt trevligt och roligt. Men nu var det ett bra tag sedan vi var där senast. Jag tog med henne och hennes foamball dit.
Jenny var laddad som sjutton och verkade sugen på att komma igång och härja! Jag kastade ett par gånger och hon sprang och hämtade bollen och ”skakade ihjäl råttan”. Alla som sett en staff jaga ikapp en boll vet vad jag menar. Och vet man dessutom att de har använts till råttjakt historiskt så blir det ännu klarare.

Men nu kastade jag över till andra fotbollsplanen. Jenny remmade efter. Åter så går vi till er som sett en staff springa efter något den tycker är skoj. Det går fort. Fort som fan. Staffordshore Bullterriern är inte en långdistansare. Den står sig slätt mot de flesta andra raser som bara har längre ben än vad den själv har.

På längre sträckor ja. När det gäller accleration finns det inte snabbare hund än staffen. Dess otroligt starka bakben driver fram den som en furiös engelsktillverkad jaguar med en huligandopad motor från Millwalls ”The Den”- läktare. En italiensk vinthund har inte ens kommit ner i startblocken när staffen är mitt på banan och när staffen gått i mål har wippeten bara hunnit ta ett par steg. Så fort sprang Jenny genom det knähöga (människoknän) gräset som skilde planerna åt.

Ett köttigtklonk” hördes och staffen inte bara tvärstannade utan studsade bakåt tillbaka ut på grusplanen! Jag har boxats själv i många år och sett tillräckligt mycket boxning för att på de stapplande stegen Jenny tog känna igen en perfekt knock-out. Hon hade sprungit rätt in i en kantsten som något kisokmongo hade lämnat på högkant i gräset och nu kämpade hon för att hålla kontrollen äver sina ben och samtidigt försöka vifta på svansen som för att säga: ”Det är okej husse, jag mår bara fint”.
Men jag såg att Jenny var skadad. Efter att ha kontrollerat att hon inte hade brutit nacken och sett att hon kunde gå på egen tass gick vi långsamt hem igen och hämtade Sandra. På staffens lilla pansarskalle syntes ett jack ovanför vänster öga, och lite blod trängde ut. Det luktade oerhört metalliskt och jag måste erkänna att jag var skiträdd.

Det är bra att bo i samma huskropp som en veterinär ibland. Fast klockan var nästan 21 och de stänger då släppte de in oss och undersökte Jenny. Hon blev igenomkänd och grundligt provad. Och fick till sist domen att inget hade blivit allvarligt skadat! När vi pratade med Jennys fysioterapeut om saken sa hon att en golden retrienver, labrador eller schäfer antagligen hade brutit nacken som en torr kvist av en sån kollision. Eller bara krossat skallen. Vi gick till sängs den kvällen och tackade staffens avlare för att de skapat en hund med inbyggd hjälm under skinnet på huvudet och en nacke som stammen på en nordsvensk fura.

 

 

Annonser

Om sjorovarskeppet

Jag heter Nicklas och är förste maskinist och lättmatros på Sjörövarskeppet. Kapten och förstestyrman är min fru, Sandra. Kapten, med osviklig auktoritet och rädsla för pipleksaker är vår staffordshire bullterrier, Sjörövar-Jenny!
Galleri | Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad som hände när Jenny var två år

  1. Gullan skriver:

    OJ, jösses!! Ja jag vet i skam om Tindras nacke hade stått pall för en sån smäll :/
    Idag träffade Tindra sin favvokille Abbe, en annan snygging från Joddricks 🙂

    Tindra skakar nästan aldrig grejjor faktiskt, och aldrig nån boll…tror inte hon är en äkta staffe ibland haha…..tuggar inte sönder saker, har inte en massa konstiga ljud för sig (iaf är det YTTERST sällan)……MEN, i somras var det ruskigt mkt råttor i stan, bl.a i Slottsskogen så jag ville för skojs skull testa hennes råttjagararv (för jag hade ju redan märkt att hon reagerade om råttor eller möss var i närheten, annars reagerar hon inget speciellt på andra djur) så jag släppte lös henne på en råtta som vi sett när den ändå hade kommit iväg en bit upp i ett buskage (kände mig inte SÅ sugen på att hon skulle bli biten av eländet ifall hon skulle få tag i den och inte veta vad hon skulle göra)…….JISSES, det är en fröjd att få se en hund få agera ut sitt genetiska arv…..hon var helt stolligt glad och studsade som en liten boll haha……men nån råtta fick hon inte tag i men det var kul att få se om hon hade det i sig, och DET har hon så en terrier är hon iaf med säkerhet 😉
    Nåväl, har inte uppmuntrat henne att jaga råttor efter det kan jag lugna alla med, men hade jag bott på landet och behövt en råttjagare så hade jag absolut lärt min staff att jaga och döda råttor!

    Foam ball hade jag aldrig hört talas om tidigare , det ska jag köpa en till Tindra 😀

    Ha det så gott, och pyssa på fina Jenny från mig!!

  2. Gullan skriver:

    Nu har Tindra fått en fotboll, och DEN har tagit fram staffen i henne för den skall döden dö……………..DUKTIG mammas flicka, vi gillar INTE fotboll i det här huset 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s