Olika saker från Jennys och Enzos vardag.

Nu har vi ju börjat få lite rutiner med Enzo och Jenny. De går fantastiskt bra ihop och det är glädjande. Häromdagen var Sandra iväg till Smådjursakuten och Liss för att även Enzo skulle få milla i vatten och bli genomkänd, stretchad och masserad. Det gick bra som det mesta Enzo gör. Hon sa att han har lite korta hamstrings, och det köper jag när som helst. Han behöver också lite träning för ryggmuskulaturen.

När Sandra kom hem var hundarna jättegoa mot varandra. De har ju aldrig varit separerade sen Enzo kom hem till oss. Båda såg sådär lyckliga ut och började vifta på svansen. Sedan tog en grundlig genomnosning vid.

Så det fungerar bra med Enzo. Det mesta. För han måste träna mer hundmöten. Det funkar inte att han drar som en tok och vill fram till varje pris. Den gång jag har låtit honom komma ända fram till en annan hund, en tollare som bor här i närheten och som är kompis med Jenny, ställde han sig och stormskällde så att man nästan fick öronskador. Han viftade på svansen och var överlycklig hela tiden, så det var inget aggressivt. Men ljudnivån! Gud! Vi har fått en av de få, en staffordshire som kan skälla ordentligt. Som sagt, hundmöten ska tränas bort med positiv förstärkning. Killen är ju bara… glad.

Vi går minst fyra promenader med dem varje dag. Jag tar ut dem först på morgonen, sen tar Sandra vid och motionerar dem innan hon går till jobbet. Sen när jag kommer hem blir det en rejäl runda på uppåt en mil och sen en kvällsprommis.

Men det är inte helt lätt att ta ut dem tidigt på morgonen. Jenny har ju i hela sitt liv gjort klart att på morgonen sover hon helst. Äter kommer i tredje hand efter gos och att gå ut hamnar inte ens topp fem. Men Enzo måste ut oftare än henne, och jag tar ju inte ut honom först och henne sen bara för att hon vill sova som en tonåring. Så lilla fröken divan har fått vänja sig vid att gå upp tidigt och gå ut och gå med sin överlycklige bror. Det är lite påfrestande att ha en staff i ena kopplet som knallar och går som en motor och en som fungerar som släpankare med selen högt uppe på ryggen. Hon kommer igång efter halva rundan, knäppkängan.

Så funkar det med Jenny och Enzo.

Annonser

Om sjorovarskeppet

Jag heter Nicklas och är förste maskinist och lättmatros på Sjörövarskeppet. Kapten och förstestyrman är min fru, Sandra. Kapten, med osviklig auktoritet och rädsla för pipleksaker är vår staffordshire bullterrier, Sjörövar-Jenny!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Olika saker från Jennys och Enzos vardag.

  1. leeendha skriver:

    Vad härligt det låter, kan känna igen mej trots att jag är kattägare. Fast ibland tror jag att den äldsta katten är en hund, när han var yngre gick han nämligen fot samt är man ute med han i sele och frågar ”ska vi gå hem?” då går han hem! Naturligtvis springer han före och ska först till dörren så det är inga frågetecken runt om han fattar vad det där ”hem” betyder:)..värsta labben till lynnet ibland…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s